Mål är viktiga i vårt samhälle, kanske något av det vi håller högst. Vi har organisatoriska mål, politiska mål, personliga mål, ja mål för det mesta. Vi klarar oss inte utan mål. Det är nog till och med så att utvecklingen avstannar utan mål. Hur ska vi kunna röra oss framåt, granska våra egna och andras utfästa mål? Tänk hur morgontidningen skulle se ut utan löften om mål och frågor om ”hur gick det nu då”?

Målen ska hjälpa oss som jobbar inom en organisation att gå i takt, dra åt samma håll. Det ska skapa tydlighet och kanske också vi-känsla. Vi gör något ihop, allas insatser behövs för att nå fram. Men ett mål lite hur som helst skapar inte så mycket tydlighet. Därför görs de mätbara. Så kan man mäta framsteg, att vi är på väg åt rätt håll, i rätt takt. Det går också att nå slutmålet, följa upp det och fira det! Härligt!

Men med mätbarhet kommer siffrorna; hur mycket, hur många, hur snabbt. Bearbetningen handlar om att omformulera mänskligt liv – pågående skeden, flöden och processer och upplevelser – till statiska förhållanden för att frysa verkligheten till kontrollerbara entiteter som kan jämföras över tid

Jag tror att vi behöver vara väldigt försiktiga med mätbara mål.

Dels för att strävan efter mätbarhet faktiskt kan leda oss helt fel. I strävan efter att göra mål mätbara är det vanligt att det ursprungliga målet transformeras. Istället mäts något helt annat än det ursprungligen var tänkt, för att vi värderar mätandet mer än att nå de effekter vi såg som önskvärda från början. Syftet är ofta lovvärt; att tydligt och enkelt kunna visa på utveckling och att en önskvärd förändring har skett. Risken är alltså att vi visar att en förändring har skett, kanske bara inte den önskvärda.

Men händer det inte också något mer när vi gör om liv till siffror i ett excel-blad? När vi själva och de vi arbetar för, vare sig det är kunder eller medborgare eller medlemmar, blir till procentsatser? Jo, vi skapar distans till vad det är vi faktiskt gör. Distansen leder enligt min erfarenhet till att fokus lätt flyttas från drivkraften i det dagliga arbetet – meningen med att gå till jobbet – till att uppfylla ett mätbart mål av något slag. Den förenklade verkligheten är effektiviserande, men gör också att omsorgen om kunderna blir lidande.

Det exkluderar känsla, omtanke och omsorg. Vad gör det med vårt förhållningssätt till kunden om vi (i ett något förenklat exempel) jagar en pinne att lägga till i excel-filen, istället för att lägga några minuter extra på en kund för att lösa ett knepigt problem för henne. Hur upplever kunden den organisation som ser på henne som ett mätetal? Vad blir kundens omdöme om företaget, efter ett kallt inflexibelt möte? Men också, vad händer med oss om vi arbetar på det sättet? Vårt engagemang och vår arbetslust?

Jag tror att vi i mycket högre grad behöver ge utrymme för flexibla mål. En mjuk, överordnad princip som beskriver varför vi går till jobbet och som låter oss lösa problem med omsorg om dem vi jobbar för – våra kunder. Om vi arbetar med omsorg om kunden som människa och person skapar vi värde och en bättre upplevelse för dem, samtidigt som det ger mer tillfredställelse i jobbet för oss själva.

Vi på Usify jobbar för den här övergripande principen: ”Vi ser människor och skapar möjligheter till meningsfull förändring.”

Är det lätt att arbeta med mjuka mål? Njä, det skulle jag inte säga.

Är det värt det? Ja.

Är det kanske till och med fullkomligt nödvändigt? Ja, det med.