Förra veckan gick jag en sväng på MVTe-mässan (Mötesplats välfärdsteknologi och e-hälsa) i Kista och kikade på vad som erbjuds just nu. De största ”trenderna” var planeringsverktyg, påminnelsesystem och övervakning/trygghetslarm. Min känsla var att utgångspunkten var tekniken. Det här är vad digital teknik gör bra – hur kan vi använda det?

Att ta utgångspunkt i tekniken och vad den kan göra behöver inte alls vara dumt, bara slutkunder och användare inte tappas bort i processen. Värdet och nyttan med en tjänst uppstår ju i upplevelsen när den används. Min känsla var att det hade hänt i många av fallen. Fast… kanske var det bara marknadsföringen som satte fokus på funktioner och ekonomiska besparingar.

Eller förresten…bara?

Varför är det de argumenten som går hem? Vem är det som bedömer och köper systemen, om det som är viktigt att lyfta fram är besparingar och funktioner? Eller kanske är frågan mer: vad är det som styr den som bedömer och köper in systemen?

Under dagen berättade Västerås stad om hur de hade upphandlat med utgångspunkt i användningen och hur de fått experimentera sig fram till hur de skulle få relevanta anbud inlämnade. En fråga från publiken var ungefär: ”men hur vågar ni frångå hur det brukar göras?”.

Det är en viktig fråga! Den sätter fokus på att det innebär ett risktagande att upphandla på ett sätt som säkerställer att de får rätt system baserat på faktiska behov.

Västerås stad verkar alltså ha valt mellan att ta en risk genom att upphandla utifrån ett annat perspektiv än det nu rådande, och risken att lägga skattepengar på IT-system som inte bidrar till en god arbetsmiljö och inte leder till att slutkunden upplever god service.

Västerås stad svarade att de ansåg det värt risken. Det tycker jag är värt en eloge!